Med SJ åt fel håll

För att man rätt ska förstå den här berättelsen måste man veta att den här händelsen tilldrog sig på den tiden då människor inte, när och var som helst, obehindrat kunde komma i kontakt med varandra. Jag, och ett par kollegor reste den 13 juni 1985 till Hudiksvall för att bevista ett seminarium som arrangerades av Transportforskningsberedningen (TFB). Vid seminariet skulle man berätta om, och även visa upp, stadens bussterminal som hade fått en revolutionerande handikappanpassning. Vi fick dock se en ganska traditionell bussterminal, med s.k. lamell­uppställning. Kostnaden för upphöjda refuger hade man sparat in. I stället var ytorna där trafikanterna skulle befinna sig, målade direkt på asfalten. Så långt var det inte mycket till tillgänglighet. Det man egentligen ville visa upp var hur man hade åstadkommit en tillgänglighet för rullstolsburna resenärer. Detta var innan låggolvsbussarna hade gjort entré. En rullstolsburen resenär skulle för att kunna åka med bussen ta sig via en ramp upp på en brygga vid terminalbyggnaden. Där skulle han/hon sedan på en knappsats trycka in linjenumret på den önskade bussen. Numret visades då på en skylt som bussföraren i bästa fall uppmärksammade vid avfärd från terminalen. Föraren skulle då göra ett ärevarv. Köra ut på den stora vägen, runda terminalbyggnaden och därefter åter köra in i terminalen för att komma till bryggan. Sedan återstod endast att lägga ut en spång i bussens dörröppning för att en rullstolsburen resenär utan problem skulle komma in i bussen. När de kritiska frågorna ställdes visade det sig att ingen ännu hade använt sig av systemet – och det var kanske inte så konstigt. En rullstolsburen person hade varit tvungen att följa med bussen tillbaka igen för det fanns nämligen inte någon annan hållplats som var inrättad så att det skulle gå att komma av. Efter denna, i och för sig, intressanta bakgrund kommer vi nu till den händelse jag egentligen skulle berätta om: Efter seminariets avslutning skulle jag och några andra deltagare återvända till Stockholm. Av de övriga personerna från SL skulle en stanna i trakten över helgen och en flyga tillbaka med Air Hudik.

De resande mot Stockholm började inför avgångstiden samlas på perrongen för att invänta tågets ankomst norrifrån. När det var några minuter kvar knastrade det till i högtalarna och alla spetsade öronen. Ur högtalarna strömmade krax kraxkrax krax och åter krax. De eventuella funderingarna över vilket viktigt budskap som man ville förmedla skingrades när tåget i rätt tid rullade in på stationen. Vid dörrarna satt den sedvanliga destinationsskylten uppe och på den stod det Stockholm. Vi som skulle dit strömmade således glada i hågen in i tåget och intog våra bokade platser. Sedan hände ingenting. Under en lång stund stod tåget helt stilla och det fanns inte någon personal att fråga. Konduktören hade visserligen passerat men det var så tidigt att ingen ännu hade haft någon anledning att undra över någonting. Väntetiden blev nu så anmärkningsvärt lång att personer som var obekanta med varandra till och med började tala med varandra. Det enda som tillfälligt bröt monotonin var ett ensamt lok som stillsamt backade förbi på det intilliggande spåret. Innan initiativkraften hade tagit sig sådana uttryck att någon försökte lämna tåget för att påkalla uppmärksamhet så hände det!! Tåget ryckte till och började rulla, men i fel riktning. Den tanke som slog mig, och de övriga som satt intill, var att det hade inträffat ett växelfel, så att tåget behövde backas till ett annat spår innan det kunde köras i rätt riktning. Sakta men säkert kom vi dock till klarhet om att tåget verkligen hade bestämt sig för att gå norrut eftersom farten hela tiden ökade.Nu ökade också aktiviteten i kupén snabbt. Alla började titta efter tågpersonalen och undrade var man kunde få tag i någon ansvarig. Kom ihåg att det här var före mobiltelefonernas tid.

Efter något som upplevdes som en oändlighet uppenbarade sig tågmästaren, som genast överöstes med frågor om vad som stod på. Först tittade han tvivlande på oss, men mycket snart insåg han vidden av det hela och han kände uppenbarligen skuld­känslor över att inte ha kontrollerat vart vi skulle resa innan tåget startade. Vi fick nu veta att det hade inträffat en urspårning vid Iggesund och att inga tåg kunde gå mellan Hudiksvall och Söderhamn. Det var det kraxandet i högtalarna betydde.Tågmästaren kunde också glädja oss med att det inte fanns någonting att göra åt saken. Efter två timmar skulle tåget komma fram till Sundsvall och om vi hade tur skulle vi kanske kunna komma med det södergående tåg som skulle avgå vid samma tidpunkt som vi skulle komma dit, men det troliga var att vi skulle få vänta ytterligare två timmar på nästa avgång. Någon möjlighet att komma i kontakt med någon tågledning eller motsvarande fanns inte. Tåget hade visserligen en kommunikationsradio, men den fanns hos lokföraren som inte hade någon kontaktmöjlighet med tåget i övrigt. Min gissning är att det berodde på att loket åkte baklänges. När tågmästaren kommit så långt i sin förklaring fick han uppenbarligen en idé för han ryckte till och mumlade att han skulle se vad han kunde göra. När han efter närmare trekvart återvände var han påtagligt rufsig och skrynklig, med mössan på sned och skjortan delvis hängande utanför. Han kunde nu meddela oss att tåget snart skulle stanna på en nedlagd station där ett södergående tåg skulle invänta oss. Genom att i bästa vilda västernstil klättra utanpå tåget hade han tagit sig fram till lokföraren och på så sätt kommit i kontakt med tågledningen. Efter två timmar var vi så åter tillbaka i Hudiksvall . Därifrån fick vi åka med SJ:s ersättningsbuss till Söderhamn för vidare färd till Stockholm.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *